uppdrag 4 Sherolck Holm

Jag har nyligen lämnat Nürnberg efter flera tusen timmar av rättegång. Rättegången varade i 10 månader och nu har alla forna nazistmedlemmar fått sitt straff. Men vad hjälper det? Europa står i brand och deras avrättning kommer inte att förändra det. Nu måste allt byggas upp från grunden igen. Jag kommer nog att klara mig för det kommer alltid att finnas uppdrag åt mig att resa ut i Europa och göra reportage. Men värre blir det för resten av min familj. Textilfabriken är förstörd och de är arbetslösa, det samma gäller tusentals andra britter. De talade här i Nürnberg om en uppdelning av Europa den så kallade järnridon. Där Sovjetunionen och dess nyvunna områden vill isolera sig från övriga Europa. Men jag tror inte att det är rätt sak att göra. Det känns som om det bara kommer att skapa rivalitet och spänning i Europa. Ett isolerat samhälle är aldrig bra, det krävs handel mellan länder och utbytskde av idéer och kunskap för att samhällen ska må bra och utvecklas.

Annonser
Categories: Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen freeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeed!

En av mina kontakter från den tyska militären släpper in mig i rättegångssalen. Ingen annan än de anklagade, domaren och militären får vara inne här under rättegångarna. Men jag släpps in och rättegången har nu börjat. Jag ser de anklagades miner. De flesta verkar ångra det de gjort. Men enligt mig verkar minerna falska. De försöker bara få ett mildrare straff, eller kanske till och med slippa straff. Plötsligt möter min blick en gammal mans som sitter bland de skyldiga. Jag får vad jag tror är en dèjá vú (Jag tror att jag har sett han förut), han ställer sig upp och springer fram emot mig.

Jag vaknar upp, det ser ut som om jag är i ett sjukhus. Mina två systrar börja berätta vad som hänt. Jag känner att jag har en aning ont i huvudet och jag verkar ha en bula där. Jag hör heller inte så bra med mitt vänstra öra. Vad jag hör av mina systrar är att en av nazist generalerna attackerat mig under rättegången. Han hade armbågat mig ett par gånger innan soldaterna fick tag på honom. Själv kommer jag inte ihåg något av vad som hände, men bilden av mannen är fortfarande kvar i mitt minne.

Jag och min familj ska fortsätta med vår organisation ända tills antisemitismen försvinner ur världen! Snart ska jag tillbaka till Storbritannien och fortsätta med mitt läkarjobb och mitt skrivande. Jag hoppas att de har börjat bygga upp de bombade byggnaderna, järnvägarna och flygfälten. Här i Europa har alla ljud krigsljud från bomber och pistoler upphört. Jag vet inte, men tror att detta kanske inte är det sista stora kriget i historien. Tyskland gav inte upp efter första världskriget och man vet aldrig om de kommer att ge upp efter det andra förlorade kriget. Men mitt hopp om fred kommer att alltid att leva hos mig. Och jag hoppas att freden är långvarig. Det tror väldigt många hoppas, och hoppet kan nog vara så starkt att freden håller sig kvar.

Detta krig var ett av historiens största bakslag för människan, nu gäller det bara för oss människor att förstå alla människors lika värde och att förstå chansen vi har att leva ett i ett lyckligt samhälle.

Äntligen är freden här,

vi gör oss av med tårar och besvär,

krigets slut ger oss nu lycka,

fastän halva krigsmakten nu får gå med krycka,

vi välkomnar freden till vår famnar,

nu bär det av mot frihetens hamnar.

 

 

 

Categories: Uncategorized | 1 kommentar

Uppdrag 2 Friedrich (Sandra)

Måndag 1 september 1939

Jag har ingen politisk åsikt än så länge men min far har, jag har aldrig varit så himla intresserad av politik.
Nu känns det som om hela tysklands politik håller på att bli ett föredöme för världen säger min far, jag vet inte vad jag ska tycka.
Krig e det sista jag vill, men det verkar vara tvärt i mot vad folk runt om mig verkar tycka.
Min farfar var med i första världskriget som soldat vilket har påverkat min far med starka åsikter så som tyskland var svagt men inte längre.
Min far vill ha krig, ta tillbaka det som vi förlorade och visa världen att tyskland är starkt.
Själv tycker jag att krig är bara ett annat namn för vansinne det finns inga vinnare bara förlorare.
Far vill att jag ska ta värvning till armen eller den tyska flottan, men jag vill inte, jag hittar på dumma orsaker till att jag ska få stanna så som att jag måste börja i skolan, gå på universitetet som min bror eller något liknande.

Kriget har brutit ut Stalins och Hitlers påhittade vänskap har brutits och det är krig, jag har en känsla av att tyskland kommer att få lida lika så hela världen.

Mannen som ägde bokhandeln som jag jobbade åt har blivit skickad till arbetslägret, så nu lever jag på att fixa båtar i hamnen.
Allt fler har blivit skickade dit, grann paret Weiss också.
Jag vet att det är judar, homosexuella och handikappade som förs till arbetslägren, men jag vet inte riktigt vad som händer där, men jag hoppas att dom inte far illa.
Jag gillade paret Weiss, dom var ungefär i 60 års åldern några år äldre än min far, dom åkte iväg för några veckor sedan.

Pappa kom hem här om dagen och sa att han anmält mig till tyska flottan, först blev jag lite rädd men sen så övertygade far mig att jag ska vara tacksam över att jag har dom kunskaperna som krävs för att få vara med i Tyska flottan.
Snart får jag en kallelse till armen om vart jag ska befinna mig och vilken tid jag ska vara där.

Sandra Wilken 9c

Categories: Uncategorized | 1 kommentar

Pearl Harbor

Jag var på min väg till östra Kina för att övervaka Japans erövringskrig i Kina och Sydostasien. Det var en lugn och fin morgon och jag skulle snart flyga från Hawai till Kina. I Pearl Harbor ligger USA:s flottbas. Med flera slagskepp hangarfartyg och flygplan. Jag hade hört från några generaler att det var okända flygplan på väg mot Pearl Harbor. Men att de förmodlingen inte var Amerikanska, och att det inte var något att oroa sig för. Men bara minuter senare så dundrade 390 japanska bombplan in över ön. Bomberna smattrade över ön i flera timmar. Amerikanarna var helt oförberedda och hade inte en chans att försvara sig och panik bredde ut sig över ön. Och den en gång så fridfulla atollen var nu oigenkännelig, fullständigt ödelagd. Alla båtar som låg i hamnen blev sänkta och alla flygbanor förstörda, men flera av de viktiga hangarfartygen var ute till havs och klarade sig som tur var.

Jag ligger nu i en bunker och funderar över vad som kan ha fått Japan att helt plötsligt bomba Pearl Harbor, och vad det kan ha för betydelse för kriget. Japan hade redan tagit över stora delar av östra Kina och nästan hela Sydostasien. Men japanerna ville utvidga sitt imperium ännu mera och kan ha tyckt att USA stod i vägen eller var ett hot. Rivaliteten mellan länderna hade funnits där en längre tid. Båda tävlade om makten  Stilla havet. Dessutom så står ju Japan på axelmakternas sida. Medans USA som igentligen inte ville bli inblandad i kriget, är lite mer på de allierades sida. I och med att de bidrar med hjälp, som vapen till de allierade. så Japan har alltså flera anledningar. men jag undrar ändå om det inte kommer att slå tillbaka på de ganska kraftigt. Om USA ställer om hela sin enorma industri till krigsindustri så kommer det inte ta lång tid till att den redan starka staten blir en riktig supermakt. och jag har svårt att se om Japan kommer att klara sig då. Jag tror nog att det här inte bara kommer bli ett krig mellan Japan och USA. Utan nu är USA helt på de allierades sida. Det kan ge dom mycket välbehövd hjälp även i Europa. Jag tror mitt i allt kaos, att det här kan bli vändningen i kriget.

 

Categories: Uncategorized | 1 kommentar

Uppdrag 3

Uppdrag 3: Tur i oturen

Andra världskriget började för några år sedan och sedan dess har jag rest land till land. Jag kan möjligt visst vara en av världens största otursfåglar. All min otur bara drar över allt jag är om kring. Det började med när jag skulle fly från Frankrike 1940 då det var stora aningar att Tyskland skulle angripa Frankrike. Nästan hela Frankrikes arme var vid östra Frankrike för att blocka av Tysklands invasion. Så för att vara så långt bort från det hela valde jag att resa genom Beneluxländernas gränser (Nederländerna, Belgien, Luxemburg) Och vem kunde ha förutspått detta?! Jag stötte på en gigantisk tysk arme. Jag vände riktning mot Storbritanniens hamnar så snabbt jag bara kunde för att åka till London. Resan till London vart med inga svåra besvär. När jag väl var i London hyrde jag en enkel boning för att sedan planera vart jag ska resa härnäst. Jag stannade i London i ca 1 månad och fick nyheterna om Tysklands invasion i Frankrike och jag vart så tacksam att jag var i Storbritannien. Det var då jag hörde dem tjutande sirenerna. Folk i gatorna började få panik och begav sig till tunnelbanorna.

Tyskarna är här i London! Jag slänger allt jag har och börjar springa så långt bort jag bara kan. Jag skiter fullständigt i om man ska springa ner i tunnelbanorna. Jag vill inte vara här!

Jag bestämde mig att åka för att åka till Hawaii. Både för attraktionerna och för att komma så långt till havs jag bara kan. Jag hade inga pengar kvar så min ända sätt att komma till Hawaii vart genom att smuggla in mig själv i en låda med nät som jag antog man fiskade ostron med då det är ett känt yrke i Hawaii. Det var ett ganska långt flyg utan vatten eller mat men jag klarade mig. När flyget väl vart framme blev jag upptäckt då de bar ut lådan ur flygplanet. Jag blev tvungen att skrubba däck på USA:s flottbas Pearl Harbor. Det vart jobbigt och förödmjukade men klimatet och all tropiskt frukt och plantor fick mig snabbt att ändra inställning till hur jag hade det. Allt vart bra och jag började tänka mig hur det skulle vara om jag skulle bli en fiskare här i Hawaii för att sedan skaffa en familj här. Allt verkade så perfekt tills den 7 december då Japanerna utan någon förvarning började komma i stora massor av flyg plan och bomba flottorna. De använde inte bara bomber och torpeder, de använde hela plan som åkte in i flottorna. Jag har aldrig sett något liknande, gigantiska skepp sprängdes upp i luften och flera hundra män här och där flög som vantar ner i havet och min ända tanke var att jag inte kan simma… jag såg fram i mot att bli en fiskare som ger sig ut i havs men jag hade tänkt lära mig hur man simmar först.

Sakta går jag mot kanten av flottan och kollar ner på havet. Många män var där nere, som bara slår på vattnet i panik men också många orörliga antagligen döda. Jag ser att flera män hjälper andra till land men inte många nog. Jag står där helt hjälplös i väntan på att någon där nere i vattnet ska se mig och hjälpa mig ner. Men de har viktigare saker att göra. Jag sitter ner på kanten för att ta mod att hoppa ner men jag sitter där i flera minuter. Flottan jag är på har redan blivit träffad flera gånger och kommer säkerligen sjunka snart. Jag har bara haft turen att bomberna vart så långt bort från mig att jag inte tagit skada. Jag sitter där i väntan på det bästa när jag plötsligt känner hur min kropp trotsar graviditeten och jag flyger högt upp i luften. Bombplanerna hade släppt ner en bomb inte så långt bakom mig. Jag känner hur min rygg svider och kan anta att jag har svåra brännskador. Det tar en tid innan jag flyger ner i vattnet och när jag gör det landar jag på rygg med en stor plask. Jag känner hur jag tappar luften och brännskadorna hjälper inte. På något sätt får jag upp mitt huvud ur vattnet och jag plaskar som bara den för att hålla mig uppe. Explosionen for mig längre bort mot land och jag vet att jag inte kan simma så långt när jag kämpar för glatta livet bara för att hålla mig flytande.

Jag försöker att tänka ut något vilket är svårt med all panik jag har. I ren panik greppar jag tag i en död soldat vilket fungerar som en flyt boja. Olja hade spritt sig ut i vattnet så delar av vattnet vart i stora lågor. Sakta men säkert så tog strömmen mig närmare land. När jag var nära nog släppte jag kroppen och började sprattla mig fram till land. När jag väl går ut ur vattnet känner jag hur ryggen stinger till och känner hur saltet från havet gräver i sig i brännsåren i ryggen och jag brister ut i tårar. Jag ställer mig upp och halv joggar halv haltar mig till sjukvården vilket inte vart så svårt att ta mig till. De verkar som de har skickat massor av fält läkare till Pearl Harbor. De tar mig till en säng och jag vill bara att de ska ge mig smärtstillande medel men får inte ut ord bara massa vrål. Men fält läkarna verkar förstå att jag har enorma smärtor och ger mig sömn medel på direkten.

Jag vaknar upp med bandage från bröst korgen till min navel och smärtorna är borta. Jag ställer mig upp med en gång och får svåra huvud värk men jag ignorerar det och går mot hamnen. Jag har fått nog med allt krig men vart jag än åker händer något fruktansvärt. Jag tänker inte stanna i Hawaii med tanke på att det kanske kommer en till våg av Japaner. Jag tänker på vart jag ska till härnäst och får en uppenbarelse att axelmakterna inte blir attackerade. Min första tanke är Tyskland men med tanke på hur geografiskt sätt den är upplagt nekar jag till Tyskland. Det är uppenbart att Tyskland kommer bli invaderat någon gång snart. Jag tänker på Japan hur det är ett modernt land och till havs så mitt mål blir att åka till Japan.

Det tog mig ca 4 år att ta mig till Japan men när jag väl skulle åka så kapitulerade Tyskland så jag kunde åka tillbaka till Europa och bosätta mig där. Men all denna möda jag har gott igenom för att kunna åka till Japan fick mig att skita i det. Jag har behövt resa igenom mellanöstern, Indien och många andra länder, mycket till fots. Jag har inte gott om pengar för bil eller tåg om jag ska ha råd att åka till Japan. Och när jag väl är framme så har jag gjort allt i onödan? Nej! Jag har gott igenom mycket och jag ska åka till Japan även om jag kommer åka tillbaks till Europa inom kort.

Det är år 1945 6 augusti och jag har i tillfället varit i Japan i ca 2 veckor. Jag har fått nog av Japan och vill hem till Europa igen dessutom har Japan inte kapitulerat än så jag är för rädd för vad som kan hända med Japan just nu. Jag har precis vaknat och ska till en japansk skola som frivillig kandidat där eleverna ska fråga mig frågor om kriget och livet utanför Japan. När jag väl hittar skolan märker jag att alla elever har samma klädplagg på sig något skolan hemma i moder Soviet inte har. Skolan har flera våningar och jag är så överraskad över hur disciplinerade eleverna är och hur stor respekt de har till de äldre. När jag som liten gick till skolan sket alla i skolan och vad lärarna hade att säga. Jag var inte den ända frivilliga kandidaten i skolan, det finns fem andra utländska kandidater som intervjuas. Vi har alla en varsin tolk. De alla har så himla bra svar och historier att det börjar göra mig nervös ifall jag har något bra att säga själv. När det väl är min tur att intervjuas så märker jag att inga av eleverna tittar på mig. De tittar ut genom fönstret som om de alla dagdrömmer. Det gör mig rasande tills jag märker hur marken skakar. Inom kort börjar hela skolan att rasa och jag studsar omkring tills jag slår i huvet och blir medvetslös. Jag vaknar i kålsvart mörker. Jag kan inte ens se mina egna händer eller ben i mörkret och luften är så himla svår att andas in, jag har blivit levande begravd. Jag känner att jag ligger på något hårt men över mig verkar det vara jord eller grus som alltid faller in i mina ögon. I ren desperation börjar jag försöka gräva mig ut och som tur vart det inte så himla mycket jord över mig. Jag hoppar ut ur min grav och tar djupa men svåra andetag. När jag väl kommer tillbaka till mina sinnen tittar jag mig omkring och ser att allting är i kaos. Hus är helt bortblåsta och det brinner över hela skolan och ett gigantiskt svampmoln flyger sakta upp mot himlen vid horisonten. Det tar mig en tid innan jag fattar att jag borde springa här ifrån och när jag väl gör det tycker jag att det är för tyst. Allt jag hör är surr, inga skrik eller vrål men ändå ser jag flera personer som helt klart skriker för allt de har. Vilket fått mig att förstå att jag har tappat hörseln. Men jag har inge tid att tänka på det, jag börjar springa för allt jag har bort från lågorna när jag snubblar på nedrivna stolpar. När jag reser mig upp ser jag en elev som bara sitter där på knän och jag antar att han är i chock. Utan att tänka mig för bär jag upp honom på ryggen och springer iväg från infernot. Jag känner hur elevens tyngd trycker mot mina ben och jag orkar inte springa mer. jag tar en paus när jag märker att massor av ambulanser och militär styrkor från Japan är på väg från distansen. Jag får en omedelbar lättnad och börjar le. Sjukvårdare kommer springande mot oss och jag gör tecken på att de ska ta pojken. De bär upp honom på en bår och lägger in honom i en ambulans, en annan fältläkare drar in mig i en annan ambulans med fler offer i. Bilen kör iväg medans en läkare undersöker oss en i taget. När läkaren väl kommer till mig börjar han pilla och röra på mig och försöka kommunicera med mig men jag hör inget. Läkaren värkar förstå för han slutar omedelbart att prata och undersöka mina öron. Efter en långfärd stannar vi och vi alla hoppar ut och sets in i tåg. Inne i tåget finns massor av madrasser som de skadade sover på men jag kan inte sova. När vi väl är framme efter ca en dags färd så tar de oss till en stor lokal med fler madrasser att ligga på. Jag tillbringar en hel dag i lokalen medans sjukvårdare tvättar mina sår och ger mig medicin men de verkar ignorera mina öron. Jag antar att min hörsel är bortom reparation vilket överraskande nog inte gör mig ledsen. När jag har fått nog ställer jag mig upp och börjar gå mot utgången. Ingen stoppar mig, de är nog upptagna med svårare skadade offer. Jag går ut ur lokalen och börjar tolka mig fram vart flygplatsen är. Efter ett tag hittar jag skylten där det står Nagasaki flygplats. Jag fick lära mig många ord som skulle hjälpa mig som turist innan jag for till Japan och en av dem var flygplats. När jag väl kommer in i flygplatsen ser jag att det är kalabalik. Polisen har tillochmed tillkallats för att tygla folket. Jag antar att det har med Hiroshima att göra, att de vill här ifrån. De verkar i alla fall släppa in mig vilket jag antar är för att jag är utländsk. Som tur är har jag mitt pass och pengar i mina kläder jag har på mig så jag har det ganska enkelt att få ett sista minuten flyg till Indien. Personalen leder mig personligt till flyget och jag tar sätet bredvid en gigantisk man. Han tar upp mer en ett säte men jag lyckas klämma in mig själv. Han tycks säga något till mig men ger upp när jag inte ger honom något svar.

När flyget väl startar och flygplanen lämnar marken blundar jag och tänker på vilket helvete jag har gått igenom. Allt på grund av att jag gick med i röda armen. När jag väl börjar somna vaknar jag upp av ett rus. Flygplanet skakar kraftigt och människorna har panik. När planet till slut lugnar sig tittar jag ut genom fönstret. Ett gigantiskt svampmoln precis som i Hiroshima far över Nagasaki. När flyget har så långt distans att svampmolnet inte syns längre lutar jag mig back mot sätet och tänker vilken tur i otur jag egentligen har.

Categories: Uncategorized | 1 kommentar

Invasionen av Norge & den Norska motståndsrörelsen

18 Augusti 1941
Jag befinner mig just nu Oslo, huvudstaden i Norge. Jag skickades till Norge bara några dagar efter den Tyska inivasionen för nästan ett och ett halvt år sedan. Den 9 april 1940 sågs en Tysk flotta utanför Norges kust och invasionen var igång. Norge som tidigt hade förklarat sig neutrala och därför inte väntade sig en attack var chanslösa mot den Tyska armén. Trots det gjorde de norska styrkorna motstånd i ungefär två månader. Tyskarna ville säkra tillförseln av järnmalm från Sverige genom att ockupera Norge. Tyskland behöver järnmalmen till sin stora krigsindustri. utan den så skulle tillverkningen av vapen och fordon gå mycket långsammare och mindre effektivt. Även några Brittiska och Franska soldater var med och stred i Norge. Detta gjorde de inte enbart för att hjälpa Norge utan de hade också intresse av den viktiga järnmalmen. Dels för att hindra järnmalmen att nå Tyskland och på så sätt få ett övertag i kriget. Men också så hoppades framförallt Frankrike att kriget skulle blossa upp i norra Europa. Men trots hjälpen så gick Tyskarna inte att stoppa.

Livet som Norsk under den nya Tyska regimen är tufft. Tyskarna försöker att införa nazismen i Norge. De har redan förbjudigt alla politiska partier. Och Judarna i Norge blir förföljda och många måste fly till Sverige där de ofta inte blir så väl bemötta heller. Överallt i Oslo kan man se soldater, och det har varit svårt att varareporter här. För att de är väldigt misstänksamma och flera gånger har jag blivit stoppad och frågad vad jag gör. Då svarar jag något på knackig norska men som tur är så är de inte bättre än vad jag är på norska så det brukar gå bra.

Folk värkar vid det här laget nästan ha vant sig vid närvaron av Tyska soldater, även om det finns en ganska stor rädsla. Men det finns många modiga och patriotiska norskor och normänn som vägrar att leva under Tyskt styre. De strider i det tysta från källarrum och lägenheter genom sabotege upprag och uppmaningar till uppror. Dessa modiga normänn riskerar hela tiden att behöva sätta livet till eller bli torterade, för att Gestapo är de ständigt hack i häl. Alla dessa människor har nu blivit till organiserade motståndsgrupper. Som kallas Hjemmefronten. Motståndsrörelserna fortsätter kriget mot Tyskarna efter att armén hade besegrats. Och de har nära kontakt Storbrittanien som förser dom med alla vapen och all amunition de behöver, även kunskap i form av träningsläger. Detta märks tydligt vid ett avHjemmefrontens kanske mest kända ”attentat” nämligen när de sprängde en tungvattens fabrik i Rjukan i Norge. Motstånds männen hade fått information från England om att Tyskarna hade en fabrik som framställde tungt vatten i den lilla byn Rjukan i Norge. Tungt vatten är speciellt vatten som används i atombomber. Det planerade Tyskarna att göra men de stoppades.

Categories: Uncategorized | Lämna en kommentar

2 viktiga händelser i mitt liv under andra världskriget

 

El-Alamein

Jag var på väg till mitt semesterhus i Indien. På grund av beskjutningarna i Europa var jag tvungen att ta flygvägen över Nordafrika. Jag flög i ett militärt transportflygplan från England. På grund av att de brittiska färgerna på vårt flygplan besköts vi av ett Italienskt stridsflygplan. Planet blev träffat i vingen och vi behövde nödlanda till platsen vi är i just nu, el-Alamein. Jag träffade just på några brittiska soldater som sa åt mig att söka skydd ifrån tyskarna som är på väg. Jag visste inte vad som höll på att hända så istället för att snabbt lämna området och gömma mig så följde jag med soldaterna till deras oerhört stora läger i närheten av el-Alamein. Det ända jag har sett de senaste dagarna är dödligt skadade soldater och högar med tyska och brittiska lik. Jag jobbar här som fältläkare under tiden medans striderna pågår. Igår var första gången jag fick rycka ut i striderna, fast inte som soldat, utan som ”likbärare”. Det var stora fält fullt med avsprängda kroppsdelar från främst tyskar. Många flygplan hade skjutits ner, fast himlen var fortfarande full med stridsplan från våran sida. Jag fick söka igenom liken efter brittiska soldater och sedan fick jag bära tillbaka de till vårat läger för att kunna identifiera de. Jag såg andra ”likbärare”, vanliga soldater, som spydde överallt eftersom de inte är vana med sårade och dödade kamrater. Känslan att vara vid en strid som den här är obeskrivlig. Jag bara hoppas att detta tar slut så fort som möjligt och att inga fler skadas eller dör. Eftersom det viktigaste av kriget utspelar sig i Europa så tror jag inte detta kommer påverka kriget så väldans mycket, men alla slag har betydelse. Jag hoppas att jag inte hamnar i en sådan här strid igen eftersom jag inte klarar av att se alla dessa offer som dör i onödan enligt mig.

 

Normandie 6 juni 1944

Jag var på väg till Tyskland med en av vår organisations nya båtar.  Detta var min andra resa för vårat projekt som jag gjort hittills. Min tillvaro denna gång var väldigt viktigt eftersom våra spanare hade sett tyskar i närheten av vår vanliga rutt och om vi nu skulle träffa på de så skulle det behövas en läkare. Och det var precis som anat vad som hände. Några små tyska stridsbåtar fick syn på oss. Men tack vare vår nya snabbare båt kom de inte i ens i närheten av oss innan vi flydde iväg. Men vi kunde nu inte slutföra detta uppdrag och det fanns heller ingen chans till återvändo. Vår båt behövde bränsle och det närmaste landet var nu Frankrike. Även fast det var ockuperat av tyskarna så tog vi oss dit. Inga tyskar syntes till så här tidigt på morgonen så vi gick iland, ett stort misstag. Det visade sig att just denna dag, den 6 juni, så hade alliansen bestämt sig för att invadera Frankrike. Och vi hamnade mitt i detta, precis som jag gjorde vid el-Alamein för några år sedan.  Jag ser tusentals stora båtar med soldater, en hel massa stridsflygplan och många fallskärms jägare på väg ner emot oss. Jag ser bombflygplan bomba områden långt bort och smällarna tar aldrig slut. Jag har ett pipande ljud i örat men hör ändå tyska soldater skrika och be om benådning. Det här låter mer fruktansvärt än vid el-Alamein. Sen kollar jag runt om mig och ser, vad jag tror är soldater med den kanadensiska flaggan på armen, vinka helt galet åt mig, de vinkar åt olika håll. Jag ser deras munnar röra sig men min hörsel fungerar inte. Helt plötsligt hörs det ett boom och jag slängs in i en stor sten. När jag vaknar upp ligger jag i min säng hemma. Hela min familj står i en bunt runt omkring mig och babblar på. Det verkar som ett tyskt plan på något sätt klarat sig att nå stranden där vi varit och släppt ner en bomb som lyckligtvis hamnade i vattnet men trycket slängde in mig i en stor sten så att jag svimma.  Alliansen verkar också ha vunnit och det är man glad över. Snart kan kriget vara slut. Jag tror att detta är en väldigt stor vändpunkt i kriget eftersom Tyskland nu inte har mycket mark kvar alls att vistas på och nu är det krig på två fronter igen, det som Hitler var mest rädd för.

 

Categories: Uncategorized | Lämna en kommentar

Sherlock Holm 1 September

Jag hörde igår på radion att ett nytt krig har brutit ut. Storbrittanien och Frankrike har nu förklarat krig mot Tyskland. Men om man tänker efter så hade man nästan kunnat se det komma. Tyskland har länge rustat upp för krig, de har ockuperat Österrike Sudetområdet i Tjeckoslovakien och gått in med trupper i Rhenlandet.  Det var inte för än Tyskland gick in i Polen som omvärlden till sist hade fått nog och insåg att Tyskland inte tänkte nöja sig med att uttöka sina landområden lite grann. Vi hade in i det längsta hoppats på att ett nytt storkrig skulle kunna undvikas. Krigströttheten var stor överallt i Europa, förutom i Tyskland. där var istället revansh-lusten stor. Det kan man nog förstå, och det får man nog skylla på oss själva. vi ställde alldeles för höga krav på Tyskland. Självklart kunde Tyskland inte uppfylla de orimliga kraven. Tyskarna fick en känsla av att de var orättvist behandlade vilket Hitler  utnyttjade för att bli diktator.

Det ända jag kan göra just nu är att hoppas på att kriget inte blir lika blodigt, eller utdraget som första världskriget. USA vill inte bli inblandad i Europeisk politik och det skulle behöva hända något väldigt oväntat om de skulle gå med de allierade. Så framtiden ser inte ljus ut. Men jag ska i alla fall sköta mitt jobb som tidningsreporter, och det är sannolikt att jag återkommer med repotage från runt om i Europa.

Categories: Uncategorized | 1 kommentar

Uppdrag 2: Harry Weasley (Ahmed K)

1 september 1939

Jag har haft mardrömmar om att ett till krig skulle bryta ut precis som det nu kommer att göra. Från och med idag så har andra världskriget börjat. Främst på grund av spänningen i Europa efter det första världskriget och den inflation som fanns efter det kriget. Och nu så tände hitler ” den andra gnistan som tände en världsbrand”. En världsbrand är iallafall vad jag tror att detta kommer att leda till. Detta kan bli ett av historiens blodigaste krig på grund av den utvecklade krigsindustrin.
Jag och min familj har under en lång tid, ända sedan Hitler började med sin fruktansvärda rasideologi, funderat på att starta en “räddnings-organisation” för att rädda människor främst från Tyskland, från att skickas till dessa så kallade koncentrationsläger. Vi har vänner i Tyskland som kommer att rädda dessa människor i hemlighet och transportera de hit till England med stora, snabba båtar. Här i England, långt ute på landsbygden, så har vi byggt upp ett enormt läger där de räddade ska bo. En hel del rika människor i Storbritannien har hjälpt oss med finansieringar till detta projekt och vi hoppas alla att detta ska lyckas. Jag och min familj vill helst vara opolitiska men i detta fall så måste vi ta antinazisternas sida. Jag står för fred men jag måste ändå vara glad över att Chamberlain äntligen stått upp för Storbritannien och vågat ge Tyskland en uppmaning till att geupp. Jag ska nu fortsätta fortsätta utveckla vårat projekt och jag hoppas att freden komma skall inom snar framtid. Vi i Storbritannien kommer aldrig förlora detta krig! Snart, väldigt snart, så är detta över och inga fler tårar ska nå jordytan.

Categories: Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur vi alla träffades.

Hur vi alla träffades.

Under andra världskriget satte ett engelskt fartyg sina segel mot USA.
Fartyget fraktade överklass men också i hemlighet tyska spioner till USA för förhör, under den brittiska och amerikanska armens skydd.
Ryska Martin tog båten till ett land som skulle vara en stor möjlighet för både hans framtid och för sin familjs bästa.
Sherlock Holms var tvungen att få mer inspiration till sin nya roman.
han kunde omöjligen skriva sin roman om äventyr utan att han själv hade upplevt det, vilket han aldrig kunde hemma i Storbritannien.
Harry Weasly var på båten för att frakta hem ett läkemedel, läkemedlet skulle hjälpa Storbritanniens alla soldater som hade blivit skadade i krigets alla väsen.

8 månader senare hade Friedrich precis stigit ombord på den Tyska ubåten utan att veta vad som väntade honom.

November 1942 träffas det brittiska fartyget av torpeder från en tysk ubåt.

Categories: Uncategorized | Lämna en kommentar

Blogga med WordPress.com.